Londons historia – från ett reseperspektiv

Londons historia – från ett reseperspektiv

Stadens grundande

Arkeologiska utgrävningar visar att det funnits bosättningar i området där London nu ligger så långt tillbaka i tiden som 4 000 f Kr. Det var vid denna tidiga tid inte fråga om någon egentlig stad, utan snarare om enklare bosättning runt bördig jord.

Under det sista århundradet före Kristi födelse försökte den romerske kejsaren Julius Caesar vid ett flertal tillfällen föra sina legioner till de södra delarna av England för att utöka sitt Romarrike. Caesars försök misslyckades, men romarna kom tillbaka och lade delar av landet under sig. 

Cirka år 50-60 e Kr började staden London anläggas av romarna. Staden fick det latinska namnet Londonium. Staden var initialt närmast att likna vid en befäst bosättning och dess syfte var att skydda den nybyggda bron över floden Themsen. Befästningen blev huvudstad i den romerska provinsen Brittania och provinsens administrativa centrum, med tillgång till viktiga handelsrutter i form av Themsen och de största vägarna i södra England.

London under Romarriket

Under romarnas styre av provinsen drabbades staden vid flera tillfällen av stora bränder. Vid en tidpunkt på 100-talet övergavs staden helt, men befolkningen återvände och återuppförde staden på nytt. Brittania var ett oroligt område präglat av stridigheter både mot romare och mellan olika ätter. Runt år 200 uppförde romarna en mur för att stärka sin kontroll över området och skydda staden från omkringliggande oroshärdar.

Under en tid isolerades Brittania helt från det romerska imperiet då befälhavaren för den romerska flottan, Carausius, utropat sig som kejsare över området och kommit i konflikt med romarna.

År 410 hade Romarriket försvagats och romarna övergav Brittania och Londonium. Området anfölls därefter vid upprepade tillfällen av germanska stammar. Staden överges på nytt, men många av de offentliga byggnaderna som romarna uppfört står kvar.

Vikingarna

Under 800-1100-talet anfölls de södra delarna av England vid upprepade tillfällen av vikingar från Norden. För att försvara landet mot vikingarna började Londonium återigen nyttjas och befästas med försvarsanläggningar runt år 900. 
Trots den förbättrade försvarsförmågan erövrades hela England av danskarna. Londonium höll dock ut längst innan staden föll i danskarnas händer. Katedralen Westminster Abbey uppfördes av Edvard Bekännaren strax utanför Londonium. De första delarna av Towern uppfördes av Vilhelm Erövraren som en befästning. 

Området Westminster blev centrum för det kungliga och kyrkliga styret av området medan det kommersiella centrat blev Londonium. De båda städerna växte så sakteliga ihop och bildade staden London, som på 1100-talet blev Englands första stad. Först vid denna tidpunkt kan man således tala om staden London.

1200-1800-talet

London växte hela tiden långsamt genom att allt större del av befolkningen drog sig till området och den växande marknadsplats som det utgjorde. Omkringliggande byar omfattades av Londons utbredning och blev en del av staden. London kom att bli först Englands viktigaste handelsplats och sedan en av Europas viktigaste handelsplatser. Stora engelska handelsbolag etablerade sig i staden. Towern hade på 1500-talet hunnit omvandlas till ett kungligt palats.
Under 1600-talet drabbades dock London vid återkommande tillfällen av flera bakslag. Under århundradets första hälft inträffade två stora pestepidemier som, med 50 års mellanrum, dödade en stor andel av stadens befolkning. 1666 inträffade sedan den största katastrof som drabbat London någonsin, värre än Blitzen under andra världskriget. En stor brand svepte genom staden och förstörde hela dess stadskärna och många historiska byggnader. En sjättedel av stadens befolkning, cirka 100 000 personer, blev hemlösa. Antalet omkomna är okänt. Återuppbyggnaden av staden tog mer än tio år. I stället för att använda det tidigare vanligast förekommande byggnadsmaterialet trä, byggdes den nya staden främst av tegel för att minska brandrisken och undvika en ny katastrof. Under denna återuppbyggnad anlades även Sankt Pauls katedral.

Under tidigt 1700-tal förvärvades det privata palatset Buckingham av kung George III och blev dennes privata bostad. Från 1837 blev Buckingham Palace den brittiska monarkins officiella högsäte då Victoria tillträdde som drottning och flyttade in i palatset.
Den industriella revolutionen under senare delen av 1700-talet och framväxten av det brittiska imperiets världsomfattande storhet, skapat av handelsbolagens dominans oh genom erövringskrig, medförde att staden återigen växte hastigt. Under 1800-talets 100 år växte befolkningen från cirka en miljon till cirka sju miljoner människor och London hade därigenom blivit världens största stad. 
Nya problem som drabbade staden var stor fattigdom och omfattande brottslighet. Staden var kraftigt segregerad mellan den rika västsidan och den fattiga östsidan. Dödsstraff för brottslingar var vanligt förekommande. Towern fungerade vid denna tid även som fängelse och avrättningsplats.

För att hantera infrastrukturproblem anlades världens första tunnelbana som öppnades 1863. Tunnelbanan drevs av lokomotiv med ångmaskiner och öppna järnvägsvagnar. För att hantera de sanitära problem som följer med en stor befolkning skedde en omfattande utbyggnad av kloaksystem och färskvattentillförsel.

1900-talet

London fortsatte att växa. Detta fick till följd att tunnelbanan kraftigt byggdes ut och blev elektrifierad.
Under första världskriget drabbades staden av bombanfall från tyska bombplan och zeppelinare. Antalet dödsoffer var begränsat, men skräcken var stor bland befolkningen. Under första världskriget fungerade Towern som fängelse för tyska krigsfångar. Towern blev även avrättningsplatsen för flera tyska spioner.

Efter kriget följde en världsomfattande ekonomisk depression, som även drabbade London. London löste framgångsrikt problemet med den ökande arbetslösheten genom att låta staden växa ytterligare i en kraftig byggboom. Depressionen drabbade därigenom inte London lika hårt som andra städer i Europa.

Under andra världskriget drabbades staden återigen av bombningar av tyskarna i den så kallade Blitzen. 1940-41 anfölls staden av omfattande flygplansbombningar och under 1944 anfölls staden både genom flygbombning och raketanfall. Anfallen ledde till ett stort antal dödsoffer och omfattande förstörelse av historiska byggnader. Befolkningen sökte skydd i tunnelbanan och evakuerade sina barn till landsbygden.

Efter kriget följde en lång tid av återuppbyggnad. Detta gick inledningsvis långsamt, vilket medfört att byggnadsstilen hunnit variera med det förändrade modet under 1950-1970-talet. Staden har därför kommit att sakna en enhetlig arkitektur.
Under efterkrigstiden har Londons befolkning även kommit att kraftigt förändras genom inflyttning av invandrare från företrädesvis Indien, Pakistan och Jamaica.

London idag

Även om London idag, efter det brittiska imperiets fall, inte längre är varken världens största stad eller världens viktigaste ekonomiska centrum, har staden en viktig roll att fylla. London är alltjämt centrum för en mängd av världens största banker och inhyser huvudkontor för många av de största internationella bolagen. Människor från hela världen söker sig till London för att arbeta.
Staden präglas idag av en blandning av moderna byggnader och rester av dess brokiga historia. Det går alltjämt att finna spår av de första byggnaderna som uppfördes runt Kristi födelse av romarna, ett annat utdött imperium.

Kommentarer på "Londons historia – från ett reseperspektiv"